Dajm
Efter världens längsta måndag med över 10 timmars spenderad tid på méderic fyllda med filmklippning, en lunch och en middag, en värdelös engelska lektion och en teaterlektion så unnade jag mig en Mcflurry daim på La Défense. Eller Mcflurry "däää" på franska. Löjligt, det är ju svenskt och man säger dajm med ett bestämt och uttalat "j", inte "däää". Nästan det svåraste ordet jag vet, efter "enregistrement". Dom var väldigt generösa med "däää" iaf.
Mohombi avec bumpy ride sill vå plä!
Jag tänker inte skriva nått megainlägg, jag låter bilderna tala för sig själva, men jag kan bara säga att det var en riktigt värd kväll igår, fan va värt! Jättemysig bar till att börja med för att följas av en "underground" bar/klubb med monoton tecnodunk. Som vanligt försökte jag övertyga dj:n att byta musik och som vanligt lyckades det inte. Åkte taxi jättelångt med en jättesnäll taxichaufför och det blev ändå inte så dyrt (jag älskar att åka taxi och komma hem), entrade huset vid 5tiden men är ändå inte, nu vid klockan 11 morgonen efter, speciellt sliten alls! Så jag är redo att ta an dagen med att plugga, äta glass, fixa sushigrejer, kanske äta lite mcdo. Inte blev det alltför dyrt allt som allt igår heller! Rimliga priser. Alltså sjukt värd kväll, rolig men ändå helt lagom, som svensken själv.
Le Piano Vache
Jag fick vänner!
William tog över
Nåväl
FREDAG! Är det äntligen idag. Det belönades med att efter skolan ta en after-work öl på irish med trevligt sällskap, oja jag är medelålders, och jag älskar det!
Jag gick sen en liten runda på la defense och fastnade på hm's smyckesavdelning. Och då menar jag verkligen fastnade, bokstavligen. Jag gjorde det klassiska, satte på mig en för liten ring på ett alldeles för tjockt finger, men denna gången hade ringen även en hemsk, hård, taggig plasttråd runt om sig som gjorde det omöjligt att få av den! Jag fick sån sjuklig panik, vilket säkert bidrog till att mina fingrar svullnade upp ännu mer, och tänkte att nej, jag kommer få köpa den här ringen, alternativt sno den. Efter 5 minuter av slit så kom den äntligen av, och mitt finger var då inte en vacker syn. Jag överdriver inte när jag säger att större delen av huden var avflådd, och den resterande var bara onaturligt bucklig och misshandlad. Smärtan som fortfarande finns kvar i fingret påminner mig om den traumatiska händelsen...
Trots min hemska upplevelse så hittade jag iaf ett skalbaggehalsband som jag unnade mig, bara för att det är fredag!
"Pièce d'identité, c'est quoi?"
Idag, tisdag, har varit en ganska vanlig dag med undantag från några speciella inslag;
Problem Méderic: Vi får inte äta på mederic som förr, det suger, alla blir sura och gnälliga och idag pratade vi med ann i vad som kändes en evighet. Vi funderar på att med elevkassans pengar hyra rummet intill och periodvis göra om det till vår matsal, och ENDAST våran.
Dagens FYND! När jag idag stod vid i en godisautomat nere i metron och förgäves försökte köpa snickers så hittade jag istället 4 euro som låg kvar i det där lilla facket där godiset vanligtvis hamnar! Underbart! Det var som att ödet ville att jag skulle unna mig själv en brownie på bageriet, och det var just precis det jag gjorde också.
Sen kan jag också berätta att:
1. Jag har hittat jättegoda Lion-flingor här hemma!!! Given frukost.
2. Jag hade en väldigt trevlig helg, i helgen, ja. I fredags var det "feeest" på meddan där jag föråt mig på buffén. I lördags gick vi ut och åt musslor då jag även där föråt mig, men det var inte helt och håller mitt fel! Vi var fem st som hade beställt in gratinerade musslor, och när alla hade ätit upp allting och proppat i sig massor av pommes frites för att verkligen bli mätta så kom vår lille korte kypare insmygandes med ytterligare två tallrikar. "Je pense pas" sa Erik och vi satt alla som frågetecken när det började rulla in fler och fler tallrikar med gratinerade musslor + pommes frites. Detta var resultatet av att vi omedvetet tackat ja till deras underbara erbjudande på Léon som innebär att man får en till tallrik för bara 1 €! Så vi satt där, förvånade, lurade, proppmätta, men hade inget val än att helt enkelt fortsätta äta.
Sen åkte vi vidare till truskel, väldigt dött pga. nån fotbollskväll (ännu en gång då fotboll bara förstör). När natten gjorde sitt intrång åkte vi vidare till Dublex där vi snart lirkade oss in på v.i.p avdelningen. Där fann vi inget mindre än en salig blandning av en hob, en dvärg och en pubertal tonårspojke, varav dessa vi lurade till oss champagne av.
Här kommer allt det jag har berättat fast i en mycket snabbare, enklare och modernare form, dvs. i BILDER!!!
man vill helst inte bli påmind...
lady gaga
Vi får alltid dom snyggaste killarna :)
Hatmailet
Igårkväll tog jag ut min ilska i ett hatmail till blogg.se, här har ni det:
Hej blogg.se! Jag var till en början osäker på om jag skulle maila till denna adress eller adressen som gäller brott och förtal eftersom att jag anser att NI blogg.se utför ett brott mot mina nerver och psykiska hälsa när ni har utformat en hemsida som i själva verket motverkar bloggaren själv. Man börjar ju rent av undra om ni har någon bakomliggande tanke om att faktiskt förhindra eller åtminstone göra det jäkligt komplicerat för folk att överhuvudtaget lyckas publicera en inlägg. Anledningen till min misstankar får jag när jag efter en timmes skrivning av ett blogginlägg inte alls sparar och publicerar inlägget när jag tycker på knappen som anger detta, utan till min största förvåning hamnar direkt på startsidan igen! Nämen! Det finns såklart inte heller sparat på någon slags backup eller i ett arkiv, för några sådana grundläggande funktioner existerar överhuvudtaget inte på blogg.se! När man sedan förgäves försöker sitta och minnas varenda ord man skrev och slutligen lyckas skriva om hela inlägget så syns självklart inte det nya inlägget på bloggen, trots åtaliga gånger av uppdateringar och ompubliceringar. Allt jag försöker säga är att poängen med att blogga något försvinner när det i princip är svårare att blogga än att skicka flaskpost och när det man skriver varken sparas, syns eller kan läsas av någon människa alls!!!
/ Upprörd bloggare
Time to say goodbye
I'm back! Ja ni hörde rätt, storbloggaren är tillbaka, både till bloggen och i Paris. Det har nu gått en vecka som både känns som den konstigaste och normalaste veckan någonsin. Eftersom jag i princip är mer van att vara i Paris och i huset här än hemma i Uppsala så känns allt väldigt vanligt. Det är som att hoppa in i samma vardag som man lämnade innan jul. Och ändå så är allt så extremt annorlunda.
Att lämna sverige var svårare än jag någonsin skulle kunnat tro. Min familj, mina vänner, mitt HUS. Jag trivs verkligen jättebra här och min värdfamilj skulle inte kunnat vara bättre men det är som man säger, there is no place like home.
Så att säga hejdå blev jobbigt. Jag trodde det skulle släppa så fort jag kom hit men det höll allt i sig ett tag. Det blir dock lättare för varje dag som går och jag börjar mer och mer komma in i "paris-mode". Man vänjer och anpassar sig snabbt. Jag kommer snart glömma bort hur skönt det var att bara gå och slappa hemma i huset (hemskt men sant) och istället uppskatta hur soft det är att vara självständig och dessutom ha paris att roa sig med om helgerna! (det är vad jag hoppas)
En till "tumme ner" är att min värdsyster åkte till London idag för att bo där hela terminen, vilket verkligen suger! Därav titeln. Och därav länken här nedan som symboliserar alla mina avsked den senaste tiden och även mitt instabila mentala tillstånd:
